Eight Line Poem & Henrietta Savernake

I torsdags började alltså hundarna sin färd upp mot lappland. Line, numera hyfsat välbekant med proceduren, visste nog vad som väntade och tittade ängsligt över axeln när hon sa hejdå till matte, som hade en stor skuldklump i magen. Glada Myra hade inte riktigt tid att säga hejdå utan sprang svansviftande iväg med sällskapet.

Strängnäs är betydligt tystare just nu och en vecka framåt.
Kattmaten står på golvet och katterna kan ligga på rygg med benen i luften mitt på vardagsrumsgolvet. Jag och Svante vaknar på natten och undrar varför ingen bökar runt i våra sängkläder och puffar på oss med en kall och blöt nos i ansiktet.

Om en vecka åker jag upp och ansluter till töserna. Sedan följer en vecka i frihet även för mig (Vi kommer nog att vara en del i stugan (kartbild) i pirttivuopio) . Just nu är hundarna med mina föräldrar i kurravaara (kartbild).

 vägen till stugan   utsikten från stugan

Bilderna är inte mina men jag uppdaterar med egna bilder om ett par veckor.


/Jo

Livet traskar vidare, så gör också vi...traskar och traskar i skogen här på Tosterön som nu börjar kännas riktigt välbekant. Den är inte så stor.
 Idag var en härlig höstdag och jag borde inte lämnat huset utan kamera men det gjorde jag och ni får inte se min lilla trattisskörd eller hur vackra hundarna var bland alla höstlöv och mossa.

Dagens besvikelse var helt klart den söndertuggade laddaren. Myra förstör en sak om dagen. Ofta är det en penna, en tidning eller något som kanske inte är så viktigt. Den senaste veckan har min mobilladdare och mina nya skor gått åt. Det är mindre populärt. Tuggben går åt i rasande fart men de är absolut inte lika spännande som ett par svettiga tygskor. Hon fixar och trixar hela tiden.

Nåja, det var nu inte det jag skulle berätta egentligen, utan hur himla duktig hon har varit med sina hundmöten idag!
Först mötte vi labbekorsningen som hoppade ut ur skogen och fick mig att se rött för ett tag sedan ( se inlägg längre ner). Vi mötte honom även denna gång i skogen, bortanför stigarna och husse sa som alltid:
-Ja, han är ju så nyfiken, vill bara leka!
Visserligen så, men jag frågade om de ändå inte ville passera oss istället för att vi båda ska stå stilla på 10 meters avstånd. Nu blev det lite mindre vänligt och jag fick veta att 45 kilo som inte vill gå någonstans är inte bara att flytta på!
Nähenej...I vilket fall lyckades de röra sig framåt, och vi kunde också gå vidare. Men det bästa var ju hur villigt mina hundar (som var lösa) lät sig kopplas och hur de, trots den nyfikna 45kilosjycken, behöll fokus på matte. Jag var mycket stolt.

Strax efteråt mötte vi en sheltie i flexikoppel (bara åsynen av ett flexikoppel jagar upp mig! Jag vet hur de brukar funka, särskilt när man passerat). Jag satte mina hundar (som det går att läsa längre ner, jag litar inte på någon numer och hädanefter sitter vi stilla och låter andra passera) och som två små ljus tittade de på matte hela tiden. Sheltien var också tämligen ointresserad och jag vet inte om husse låste kopplet men hunden kom inte flygande i alla fall (kanske bara för att jag denna gång var beredd på det).   

Prövningarna var inte över, när vi var på väg hem kommer två skolflickor med varsin dvärghund springande och skällande (hundarna alltså), mot oss. Skräckscenario, då det är mycket svårare att vara tuff mot två små flickor som inte vill något ont utan bara vill leka. Jag vill inte gärna göra mig känd som den som skrämmer barn (också!). Lyckligtvis skulle vi åt olika håll och vek av strax innan mötet. Trots dessa två hundars yrsliga framfarande och att de i Myras ögon verkade vara riktigt roliga leksaker så bröt hon intresset för dem när jag bad henne och hängde på mig och Line i en busspringning hem till porten.

Line är ju som alltid superskötsam...jag känner mig frustrerad över att inte med ord kunna förklara för henne hur duktig jag tycker att hon är. Det går åt så mycket energi till att få styr på Myra och Line, som är van vid massvis med uppmärksamhet får bara vara duktig,duktig hela tiden. De gånger som hon och jag tar oss lite kvalitetstid ensamma är hon så otroligt taggad att hon blir nästan lika ostyrig som Myra! Men jag tror att hon förstår och jag tror att hon ser detta uppfostringsarbetet som en gemensam uppgift och det är precis så hon vill ha det. Matte och Line jobbar tillsammans!

Jag tycker ändå att jag börjar se en liiiite,liite gnutta mer mognad hos Myra. Förutom hennes lugn i alla hundmöten har hon varit väldigt uppmärksam på mig i övningarna vi gjort idag.

Kanske verkar det som om jag gnäller mycket på henne och inte förväntar mig så mycket. Det ska erkännas att hon tar en hel del kraft och tålamod av mig. Men det är väl tanken med valpar och unghundar.
I själva verket tror jag att jag  kan unna mig att gnälla lite på henne för att vi älskar henne så otroligt mycket! Hon är så fantastiskt snäll och godmodig att man smälter på en gång, vad än för dumheter hon hittar på.
Hon ser på oss med sina mörka ögon och lägger huvudet på sned och frågar; jaså, var det fel att äta upp all kattmat och sen allt kattbajs i lådan och sedan dra av allt nackhår på katterna? Jamen, det visste jag faktiskt inte, men jag lovar att aldrig göra om det!!!
Och om hon sen gör om det, så var det bara för att hon glömde lite, igen och igen och...

Men nu är det natt, strax läggdags och då lugnar sig allt och Myra sträcker ut sig raklång i sängen och ligger sked med mig och Svante eller kryper ihop i en hög framför magen, pussar oss båda godnatt och somnar stilla, i några få timmar...

Svante och Line åkte till skärgården över helgen och jag och Myra stannade kvar här för skolarbete och ensamträning. Myra är verkligen en mycket duktig hund när hon inte distraheras av sin beundran för storasyster. Det är en utmaning för mig att träna henne. Line är så taggad på allt, snabb i tanken, envis (det är en fördel när envisheten handlar om att försöka förstå mig) och framförallt så frälst på sin matte. Hon tycker verkligen att jag är bäst i hela världen (själv är hon näst bäst och alla andra kommer i en dimma därefter). Myra är inte alls lika intresserad av mig, tycker att klickerträning är lagom upphetsande (Lines ögon glittrar till om hon bara ser en klicker) och är allmänt lite trögare än storasyster.

Vi har med gemensamma ansträngningar ändå gjort vårt bästa. Snurra runt och give me tass har hon lärt sig i helgen och inspirerad av Zappa börjar hon sina försök att dra av mig sockarna (vi har väl kommit ungefär till "tugga på tårna"). Detta är det mest konkreta men vi har hunnit med mycket anpassningsträning, kontakt, uppmärksamhet, koppelträning, passivitet, nej-övningar osv.

 Katterna är hemma igen och Myra har haft Nilla för sig själv i helgen. Jag har sagt det förr men det tål att sägas igen. Nilla har verkligen det starkaste psyket jag ågonsin stött på. Hon är en sådan otroligt stabil personlighet och världens absolut snällaste katt! Myra är såklart stormförtjust!

Idag tog vi en härlig höstpromenad, Myra sprang bredvid cykeln till skogen. Hon börjar snart bli stor nog för cykelturer. Det ska bli skönt till våren!
 Bus i höstlöv, jag kunde inte få henne still i en enda sekund...
Jag och Myra tillsammans i mossan.

  Myras tokrusningar är mycket mer hämningslösa utan Line. Jag hann inte ställa om kameran för denna men man kan lätt föreställa sig hur fort det gick. Myra ser väldigt rolig ut när hon springer, hennes bakben hamnar så långt framför hennes framben att hon viks ihop på mitten och det ser väldigt klumpigt ut det hela. Förhoppningsvis växer hon i långskånkarna så småningom. Just nu är hon inte den mest graciösa springhunden man kan se. Det funkar dock bättre i kuperad terräng.
 Sådana ansträngningar kräver dock omedelbar återhämtning!